Premiär i år för min del! Jag har sedan unga år följt min ena faster när hon planterat odlat skördat tagit upp och förvarat Dahlior. Knölar blommor och knölar igen upp och ner upp och ner. Kärlek pyssel och att inte glömma bort vid första frosten. Mmmm ett riktigt tantgöra. Fantastiska blommor men jag har inte varit i Dahlia-fasen förrän nu – trots att man är Trädgårdsmästare.
Men i år är det dags – häromdagen dök de äntligen upp i brevlådan – efter veckor av väntan. Urvalet gjordes med glittrande ögon redan i januari och beställningen kort därefter. Jag erkänner – inspirerad av instagram-annonser skulle jag bara ha ”Dahlia Cafe au lait” ett måste. Den ljusrosbeiga gigantiska nästan ekivoka blomman skulle flöda över här i torpträdgården i sommar. Basta.
Nu satt jag där i köket men en knippe påsar med vackra bilder på och stora alien-liknande bruna saker inuti. Sand och gödslad jord hade stått och tinat vid kaminen sedan i förrgår och krukor plasthandskar och trädgårdsböcker framtagna. Tyvärr fanns inte fastern med Dahliarabatten kvar att fråga men lite hade jag nog snappat upp!
SÅ HÄR GÖR JAG:
1. Blötlägg knölarna. Ca en halvtimme i ljummet vatten
2. Studera knölen vad som är upp och ner. Inte helt enkelt om man är novis. Endast ett par av knölarna hade de utlovade ”ögonen” så man får vända och vrida lite. Dahliaknölen består av 4 delar; Gammal stjälkdel, ögon, runda knöl-rötter samt spretiga rötter längst ut.
3. Jord. Jag tog gödslad planteringsjord och blandade i lite sand ca 1/4. Hällde till 3/4 upp löst i en 5-liters kruka och gjorde ett stort hål i mitten, sparade några cm jord under hålet.
4. Sätt knölen i jorden ca 10 cm ner, med toppen av den gamla stjälken uppåt. Har den gröna ögon ska de också vara uppåt. Se bild.
5. Fyll på med jord runtom och några cm ovanpå. Packa ej jorden.
6. Vattna EJ, det är bra om jorden är fuktig vid plantering men vattna inte när knölen är i jorden.
7. Ställ krukorna svalt och ljust. Jag satte mina i rummet brevid köket vid ett dragigt fönster, perfekt med ett lagom kallt torp när man ska odla växter som Dahlior, Ranunkel mm inomhus tidigt.
8. När gröna stjälkar kommit upp om några veckor är det dags att sätta knölarna i större krukor eller i rabatt. Hoppas att frostrisken är över och invänta en fabulös blomning.
9. Vattna med näring och plocka många blommor så blir det ännu fler!
10. När första frosten kommer vissnar blomman ner, gräv upp och ta in knölarna, förvara torrt mörkt och svalt över vintern och väck dom åter i mars.
Lycka till mig och er andra, bilder kommer i sommar!!🌸🌸🌸
Är så glad att berätta om att drömmen om en egen gårdsbutik blir sann här i vår!
Vedboden är tömd och skall stadgas upp och inredas för att sedan fyllas på med produkter härifrån. Det blir ägg, grönsaker, bär, blommor, örter mm till att börja med.
Torpet är fyllt av prunkande plantor, tomat, gurka, pelargoner, örter mm mm, och hönorna värper varje dag.
Ett sommarcafe ingår i planerna och vi kommer börja i liten skala med kok-kaffe med lite smarriga tilltugg, att avnjutas i trädgården under äppelträdet eller i syrenbersån.
Öppningsdatum söndag 1 maj 10.00
Maj Lö-Sö 10-18
Juni Ons-Sön 10-18
Juli Ons-Sön 10-18
Aug Ons-Sön 10-18
Sept Lö-Sö 10-18
Kontakt: info@theswedishtorp.com
3 km från Coop i Koppom, följ skyltar
Tyvärr har vi inte plats för övernattande gäster just nu, torpets övervåning rymmer knappt oss själva. Vi hänvisar till turistbyrån i Arvika 🫐
Välkommen! Glöm ej ta med egen kasse och gärna äggkartonger!🥚🥚🥚
Ordet dök upp på sensommaren när vi pratade om hemresan till Sverige. Jag gillar att tänka från olika håll, att vända på ord och tankar, att försöka se saker från andra håll. Min hjärna har nu vilat välbehövligt i 2 år, precis som jag skrev i bloggen www.mackanerika.com sommaren 2019. 😊 Jag märker det för den börjar leverera bubbliga ideer projekt och tankar och jag fylls av energi igen efter tjugo år med engagemang över öronen.
Vi hade pratat om att det optimala vore att ha ett ställe i Sverige och ett i Kanada. Och när vi hittade torpet mitt i Värmlandsskogarna var vi fast! Jag som är uppväxt i Västmanland med årstider som de ska vara – skogar och sjöar, och min man som längtat i många år tillbaka till Göingeskogarna där han är uppväxt.
Samhället skenar, och det sunda förnuftet sitter på avbytarbänken. Globalism, Konsumtionshets, Segregering, Ensamhushåll, Ökat våld, Ökad stress som går ner i åldrarna och unga tjejer och hundar (!) ges nu mer antidepressiva är någonsin.
Lösningen på allt detta stavas TORPFÖRNUFT.
Det handlar om att tänka efter innan man går i invanda hjulspår. ”Måste jag köpa det här” ” Kan jag köpa begagnat” ”Kan jag använda något jag redan har” ”Hur kan jag använda förpackningen” ”Hur mycket måste jag jobba, egentligen” ”Kan vi flytta” osv. Att skala ner sina räkningar, åtaganden, arbetstid. Att skaffa sig kunskap om hur man odlar jagar bygger läker osv. Att använda om man vill och/eller när det behövs. Ta ansvar för sitt eget liv. Sluta förlita sig på andra.
Torpförnuft är det nya svarta.
Man behöver komma ut från betongförorter och lägenheter, bort från bruset.
Hugga ved och lyssna på tystnaden. Jag lovar, fokus skulle flyttas från antidepressiva åtgärder till hur man slipar en yxa och staplar ved, att håret blir fantastiskt i regnvatten och rumpan snygg av att vandra mycket i skogen. Om det är viktigt längre.
Att pilla med fingrarna i en solvarm jord, känna en kattsvans stryka mot vaden, ta en kopp i solen, listan kan göras hur lång som helst.
Nu har vi bott här i torpet ett halvår. Nu är det mitten på januari och det har varit en vecka med närmare -20 grader. Kattligan väckte mig häromdagen som vanligt vid 6-tiden och väl nere i köket slängde jag ett getöga på termometern, 8 grader – inne! Det gör ingenting. Eftersom vedkorgen var välfylld och de randiga ullsockorna på så slog jag fyr i vedspisen i köket. Den svarta pjäsen av märket Husqvarna Norrahammar No 727 har snart nära hundra år på nacken men gör sitt jobb till fullo och efter några minuter sprakar det hemtrevligt av den torra veden.
Kaffepannan som redan står på ena plattan fylldes med kallt vatten och kokkaffe igårkväll så den börjar snart sjuda lovande och en härlig doft sprider sig i det gröna pärlspontsbeklädda lilla köket. Köksbänken är lite låg även för mig men de charmiga ljusgrå överskåpen har samma lutande skjutdörrar som min mormor hade och jag älskar dem. Vedlåren är numera förvaring för potatis och lök av olika slag och öppnas ofta med sitt slitna beslag.
Vi måste dock göra något åt golvet i sommar. De slitna brädorna glipar och det drar kallt även med flera lager trasmattor. Tur vi har köpt ett sågverk och har egen skog när vi har så många projekt på gång. Ett nytt utedass står rätt högt upp på listan. Det är väl egentligen inget fel med det som finns men det befinner sig i ett hörn av ladugården och blir bökigt att tömma. Dessutom behöver vi räta upp väggen där och fixa med grunden så vi passar på att ta bort dasset. Lyssnar man på vanligt folk kan man tro att utedass borde likställas med mord eller åtminstone stegling. Hur kan vi ta dit folk ( mina gamla föräldrar) och låta dem gå på ett dass?! Varför skulle vi inte det? Dels är de uppväxta på under kriget, landsbygden och är gravt handikappade med sunt förnuft och har väl gjort saker av nödkaraktär på värre ställen än ett civiliserat utedass? Fast jag vinner den , vet ingen som har suttit i diken fyllda av skallerormar, eller i minus 40 eller plus 50, och så att säga pudrat näsan som jag gjorde förra året när vi körde lastbil kors och tvärs över nordamerika. Vi hade inte vatten eller avlopp i hytten, det mesta annars men inte det. Vi var varken äckliga smutsiga eller lägre stående varelser för det.
Så det mesta går. Att leva året runt i ett torp från förra sekelskiftet är en dröm, en befrielse och ett lyckorus. En stark känsla av att leva i verkligheten. När jag tog en promenad på den oplogade vägen utanför hörde jag isarna röra sig på sjön ett par hundra meter bort. Inget annat, jo mina knirrande steg. När jag lite senare tittade ut genom de gamla spröjsade köksfönstren satt en stor flock Stjärtmesar och festade på talgbollarna, de är otroligt söta, jättesmå vita rosa och svarta. Katterna tittade förundrat på med vispande svansar.
Våra förråd börjar fyllas på och ett par dunkar med vatten finns alltid i skafferiet, ett rejält lass med konserver, buljong, salt och kaffe. Ljus tändstickor plåster och alkohol både för in- och utvärtes bruk. När vi körde i Los Angeles skyndade vi oss alltid därifrån för att inte råka bli fast med 17 miljoner hundriga törstiga människor om det blev strömavbrott. Här i skogen finns det riktiga livet. Byn med affär mack bank och pizzeria ligger några kilometer bort. Vår väg tar slut en bit ovanför oss. Fröpåsarna är framtagna och snart ska vi peta ner de i jorden, och plantor av tomat, chili och annat kommer snart att fylla övervåningen i väntan på våren då potatisen ska i jorden.
Visst njuter vi av det som finns att köpa, nya saker, kläder, mat osv. Det viktiga tycker vi är att vara medveten, skaffa sig kunskap och tänka efter. Vi har valt en enkel men inte fattig livsstil. Vi är rika och inte ett dugg stressade. Vi kan hugga ved, hämta vatten, odla och sjunga hur högt vi vill, kuta runt nakna utomhus och fiska i sjön. Vi kan också hämta mat i skogen, både växter och djur. Men så länge vi kan och vill köper vi i affären, lokalodlat kött och grönt och lyxar till det med att kolla på Netflix med micropopcorn ibland.
Vi har el, men använder den knappt. Vi har rinnande kallvatten i köket. Utedass och utedusch. Att tvätta kläder är den största utmaningen. Så en gång i månaden lånar vi någons tvättstuga helt enkelt men jobbar på en annan lösning. Att behöva tänka ett varv till innan man slänger ett klädesplagg i tvätten, att ta bort en liten fläck för hand och eller köpa begagnade kläder – är det så farligt verkligen?
Ikväll ska jag värma extra mycket vatten både på vedspisen och kaminen. Inte bara de norska trekantiga grytorna ska på utan även att par runda större. Badbaljan ska tas in och rullgardinerna ska dras ner, några tända ljus i köket blir det också så ska vi turas om att tvätta och bli skrubbade på ryggen och avsköljda i ljuset av brasan. Uteduschen får vänta till våren igen. Imorgon ska vi ta in mera ved sen är det dags att hugga ner några björkar som ska värma oss nästa vinter.
Juli 2021. Mitt i en södergående resa längs I-15 någonstans mellan Montana och Kalifornien på andra sidan Atlanten bestämde vi oss för att pausa detta fantastiska äventyr. Vi skulle lossa och även lasta i Kalifornien, sedan stanna i Las Vegas på vägen tillbaka för 2 veckors lyxig ledighet och fira min 50-års dag.
Juni 2019 flyttade vi från en fantastisk Skånegård, sålde allt och drog till Kanada för att köra cool amerikansk lastbil.
Nu efter 2 års körande kors och tvärs över kontinenten, med lastbilen både som arbetsplats och hem var vi både nöjda och slitna. Vi hade kört nästan 1000 km per dag – i snitt, med torv och spannmål från Kanada – och frukt och grönt från södra USA, träffat massor av människor, upplevt ännu mer, sett otrolig natur, massor av väder i alla dess former, djurliv, mat och kultur, byar städer och även haft lediga dagar både i Kanada och i USA, Los Angeles, Las Vegas, Phoenix, Calgary, Winnipeg, Vancouver, sett solnedgångar och delfiner i Atlanten, blivit insnöade i Montana, firat jul och nyår på Walmart-parkeringar och allt där imellan!
Jag längtade efter barnen – hade gjort det hela tiden men försökt att överleva dag för dag genom att inte tänka så mycket, längta så mycket, ha så mycket dåligt samvete. Men vissa dagar – rätt många – låg tårarna på lut precis i ögonvrån, och många gånger rann de nedför kinden när ingen såg. Även fast jag aldrig var ensam kände jag mig ensam ibland. Inte min mans fel. Vi befann oss 1/2 meter ifrån varandra – dygnet runt. Det var fantastiskt på många sätt och förde oss väldigt nära varandra, blev varandras bästa vänner och arbetskamrater förutom äkta makar. Få förunnat, vi har pratat skrattat gråtit och svurit. Men barnen var inte i närheten. Visserligen är ätteläggen vuxna nu, men längtan ändras inte. Inte heller var föräldrarna, tjejkompisarna, mina receptböcker, ett eget kök, hönsen, en trädgård mm där i lastbilen men eftersom vi hade det så bra så var det ingen större sak dagligdags – vi var ju mitt uppe i äventyret! Dock har allt sin tid och nu – där i början av Juli bestämde vi oss, nu var det läge att åka hem ett tag.
Vi hade ju bestämt oss för att emigrera – följa drömmen som min man haft i många år – äntligen lämna det sjunkande skeppet Sverige – den ryggradslösa politiken och den dränerade välfärden. Byta mot Kanada – världens näst största land och det mest glesbefolkade. Köpa ett ställe i vildmarken där vi kunde odla kossor och höns, uppleva tystnad och frihet. Vara ifred. Så jag sade upp mig från världens bästa jobb och sade till barnen att vi nog inte kommer ses på 1-2 år, packade och åkte.
Sen Covid-cirkusen ovanpå allt. Vi har varit rätt isolerade i lastbilen ända sedan utbrottet i början av 2019. Var i Vegas 18 mars-19 dagen de stängde och var även där när de öppnade igen – otroligt overkligt men oförglömligt!
Kanada bommade igen och har fortfarande inte öppnat upp helt. Länge var det helt stängt – man fick böter om man gick till grannen, om man samlades fler än familjen och fick inte ens sitta vid varannat bort på en uteservering. Att färdas mellan provinser – än mindre till andra länder var nästan omöjligt – ialla fall om man ville tillbaka till Kanada. Vi hade enorm tur som var ”Essential workers” och fick passera gränser även om vi blev tempade och utfrågade om hälsotillstånd, tvingade att ha munskydd och hålla avstånd under hela den här tiden – så kunde vi leva nästan som vanligt trots att vi inte vaccinerat oss. Nu verkar det som om galenskapen når nya nivåer och ingen kommer kunna passera gränser ovaccinerad efter nyår.
Vi ville åka till Sverige därför att barnens planerade resa till oss inte kunde bli av. För att mina föräldrar aldrig skulle orka resa till andra sidan jordklotet. För att vi inte skulle kunna köpa en fastighet i Kanada med enbart arbetstillstånd. Inte för att vi inte gillade vårt jobb eller vårt nya land.
Eller vi… jag ialla fall. Vad min man anbelangade ville han gärna vara kvar i Kanada, men jag fick gärna åka hem och hälsa på ett tag. Nu följde han med mig ändå till slut och det känns bara bra såklart, nu när det blev som det blev.
Vi ansökte om PR, Permanent uppehållstillstånd, kämpade med alla papper de krävde, foton, info, allt skulle översättas och hade bästföredatum, ”tack vare Covid” tog allting 10 ggr så lång tid att samtliga handlingar hann gå ut innan allt var ordnat flera gånger om, så 40.000 kr fattigare och 8 månader senare var ansökan inne och vi helt slut. Allting blev ju krångligare av att min man enligt Kanuckiska regler heter sitt förstanamn Karl så till slut föll han till föga och bytte.
Det kommer ta ungefär 2 år att handlägga vårt PR, det kommer innebära att vi får bo och arbeta i Kanada mer permanent än bara på Arbetstillstånd som vi haft nu. Vi har en jättebra arbetsgivare som låter oss ta tjänstledigt utan problem för att åka till Sverige ett tag.
Så det gjorde vi, först parkerade vi såklart lastbilen och städade ur den. Sålde vår stora pickup, och sparade det viktiga i några lådor, lastbilsgrejorna, dvs köksutrustning, verktyg och några ombyten. Enkelt att komma tillbaka till oavsett när det blir.
När vi landade här i Sverige för några månader sedan blev vi direkt däckade av Covid typ 2. Det tog nästan 3 veckor innan vi blev friskförklarade, jag hade en rätt lindrig variant medan min man fick lunginflammation och spenderade 4 dygn på sjukhus, men ingen fara på taket, nu har vi antikroppar och tänker fortfarande inte vaccinera oss. Och ingen av de vi hann träffa blev smittad heller! Vi åkte nog på bacillen medan vi satt som packade sillar med munskydd på planet.
Vi ville komma hit och må bra, vara ifred, vila upp oss i lugn och ro. Vara nära mina föräldrar. Umgås med barnen. Dels åka hit lite inkognito. Dels tillfriskna. Dels bara vara. Det håller vi på med. Vi delar vår tid och vårt liv mellan norra och mellansverige. Måste såklart bo och arbeta här. Oavsett om vi stannar några veckor, månader eller år.
Det ena stället vi bor på ligger i skogen, mitt ute i ingenstans, där grusvägen tar slut. En liten gård, ett vackert torp. Det andra lite mer civilicerat, men ändå inte.
Vi vill fortfarande vara ifred, vi ber er respektera det.
Vi njuter av tystnaden naturen och nya tankar och ideer har återigen börjat surra i mitt huvud.
Jag kan såklart inte hålla mina ideer inne utan passar på att leva ut här i skogen! Varför gå och vänta på något – ingen vet något om framtiden ändå!
När vi bor här vill vi nöja oss. Tänka innan vi handlar, göra om göra rätt. Hugga ved, klia katterna, odla och leva. Skaffa höns och traktor, fiska i sjön och återbruka. Osvsett för hur länge! Kontrasten mot plastskräpet och tomgångsdånet i södra USA är otrolig, och vi njuter varje sekund!
Det optimala framöver är ju att ha ett ställe i Sverige och ett i Kanada. Men nu är vi här, lever lyxigt på båda ställena med tystnaden och friare än någonsin trots/tack vare som här – utedass , vedspis & kallvatten. Vi väntar på vårt PR och lever här, i nuet.
Detta älskade lilla torp får stå för ett av mina ledord i livet: sunt förnuft, och kan inte låta bli att fortsätta sprida det budskapet! 😊
instagram @theswedishtorp 🌲
Förra bloggen, instagram, Youtube & Facebook: @mackanerika, mackanerika samt mackanerika.com
